Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Jag börjar förstå det mer och mer. För ett tag sen kom jag över en livsförändring hos en vän, en väg som jag inte tror att jag själv kommer att gå och det fick mig att börja tänka. Hur bemöter vi människor i vår omgivning som inte har det tankesätt eller övertygelse som vi själva har? Hur bemöter vi dem i deras livsförändringar? Mer en regel än ett undantag bemöter vi dem säkert med skepsis och i värsta fall med orden om att det inte kommer att gå eller att det är fel. Jag är tyvärr lite av en besservisser i vissa fall och det märks tydligt när jag är övertygad om att något jag gör är det bästa. Det bästa för mig. Inte alltid det bästa för de jag möter; för mig att komma ihåg. Tankarna kom också om hur jag vill bli bemött i min livsförändring. Självklart vill jag bli peppad av andra och få höra att de tror på mig, även om det mesta jobbet måste komma ifrån mig själv. Inombords måste jag ha en övertygelse om att jag kan!
Men tillbaka till min vän som kommenterade att hon säkert skulle ta snedsteg på vägen, tappa fokus. Min kommentar till det hela var att de intressanta vägarna är oftast de vi tidigare inte färdats på, de som är grusvägar, slingrande och med gropar på. Självklart snubblar vi ibland. Det vi då behöver, när vi själva tappar tron, det är att någon annan tror på oss. Någon som påminner oss om vilken väg vi själva har valt. Hon tackade mig för stödet hon fick kring sin livsförändring och mitt svar till henne är något som jag har tänkt på nästan varje dag där efter. "Vi må tycka olika om vissa saker men att få stöd och acceptans i de val vi väljer att göra känner jag är viktigt." Och det är det. Superviktigt. Kom ihåg det.