Minisemestrar

Ärenden inne i Södertälje resulterade i glass och lekstund. Maya hoppar på studsmatta.

 Bad och sandlek vid vår närmsta badplats.

 Det kom en liten regnskur men det hindrar inte badandet!

Kolmårdens djurpark! Farmor ringde och frågade om vi ville komma ner och klart vi ville! (Nej, de bor inte på djurparken men nära!)

Elefanterna var spännande att titta på.

 Glass åt vi. Mums!

Bamses värld skulle upplevas. Kusin hade otroligt bråttom med att visa Maya alla roliga små hus att vi knappt hann med att se eller ta kort.

 Här värmde det i mitt mammahjärta! Vi stod otroligt länge vid Bråddjupet och tittade på sälar och pingviner. Maya tjöt av skratt när pingvinerna kom fram till rutan. Detta tyckte hon nog bäst om! Och tigrarna, hon ville ta med en hem men jag sa att vi inte hade plats, fick bli en kompromiss med en liten mjukistiger.

 

Klart att kusinerna skulle sova i samma rum. Ett riktigt slumberparty!

Kusin ville hålla i sin minsta kusin, hon var så stolt! Edvin, han bara sover...

Edvin. 

I Västerås för besök hos mormor och Tommy och senare hos morfar. Vi hittade en perfekt lekplats i närheten av mormor och Tommys nya lägenhet.

På väg till Västerås stannade vi vid Strömsholms slott och åt glass. Slottet var under restauration och gjorde sig inte på kort.

Tittade på hästar och får gjorde vi också men de höll sig på behörigt avstånd. När vi hade tittat på dem tyckte Maya att nu tittar vi på grisarna.

-Tyvärr, det finns inga grisar här, lilla gumman. (Jag)

-Jo, lilla gumman, det finns det! (Maya)

Hur tänkte jag? Och hur ställer jag det tillrätta?

Hur tänkte jag när jag för några dagar sen hejdade Maya från att trampa på en humla och då säger att den kan stickas? Resultatet har blivit att hon inte vågar gå ut på tomten utan att skrika i ren panik så fort hon ser en humla eller annat flygväsen. Idag blev jag tvungen att hålla henne i handen samtidigt som hon höll för ögonen. Hur leker man då? Den största frågan är hur jag får henne att lugna ner sig. Själv är jag allergisk mot getingstick och reagerar lite panikartat vilket jag försöker tänka på och då reagera lite lugnare... Inte helt lätt men jag vet ju varför jag beter mig som jag gör och hon har sett mig bete mig såhär utan att direkt reagera tidigare. Har hon plussat ihop min kommentar med mitt beteende? Jag har försökt berätta för henne att om hon inte gör något mot humlan så gör inte humlan henne något. Det kanske är något hon måste ta sig igenom själv och som lugnar sig med tiden? Jobbigt för både henne och mig är det i alla fall...

Sommardag!

Idag tog vi en tur till Evas kolonilott med Eva själv och Idun. Med oss hade vi lite fika/mat och skapade en härlig och god picknick. Maya och Idun lekte glatt och mumsade vinbär som de även försökte mata den snälla katten med. Edvin sov sig genom hela träffen.

Det bästa av väder

Klarblå himmel och sol till höger om trädet och mörka moln med åskmuller till vänster.

Jag vill ju va som du...

Rätt årstid?

Denna fina spark följde med huset som en överraskning.

Krock och jag är splittrad i två

Det känns som om hela mitt inre krockar. Ena stunden känner jag att jag är så lyckligt lottad och att mitt liv är precis så som jag önskat för att i nästa drömma om ett annat liv, att få vara en annan person. Känslor som bara lämnar mig nedstämd och förvirrad. Det känns bekant och jag undrar om det var en förlossningsdepression jag drabbades av förra gången men som jag inte tog tag i förrän livet rusade på i 200 km/h och jag krockade. Är jag där igen eller är det "bara" baby blues? Och vart har vännerna tagit vägen när man vill prata av sig? Släppte jag taget eller fanns det inget att hålla sig i från början? Varför tycker jag att det här med vänner är så svårt? En social ensamvarg var ett fack en person ville placera mig i. Det kanske stämmer? Ena stunden vill jag ha många omkring mig och i nästa vill jag bara vara själv.

Skulle det vara så svårt?

Äntligen har mina föräldrar enats om vad jag ska heta. Edvin är mitt namn!
Min favorit sysselsättning just nu är att sova, bäst sover jag på dagen då det är ljud och stök runt om mig, på natten är det lite för tyst...

Tack så mycket!

Jag har länge önskat mig ett löpband, väldigt mycket mer sen Maya föddes. Att komma ut och springa på rutin, samma dag i veckan när Johan jobbar skift är något som kan benämnas som omöjligt. Ännu mera nu då vi har två barn. Sen är jag en periodare när det kommer till löpning. Vår och sommar till tidig höst kan jag ge mig ut men så fort kylan kommer då håller jag mig inne och lägger på mig kilon istället. Men numera kan jag tacka den okunnige mannen som la ut ett sprillans nytt löpband på blocket "bortskänkes mot hämtning" och att Johan tog en chansning. Efter att de fått in för mycket el till huset så fungerade inte löpbandet längre och garantin hade gått ut. Johan resonerade att det borde vara säkringen i löpbandet som var trasig, hämtade det och jadå, det var det! Så tack så mycket för ett knappt använt löpband till kostnad av lite bensin och en ny säkring för några kronor! Man kan inte alltid ha otur, ibland måste man ha lite tur också.
(Ignorera omgivningen, vi ska renovera garagetaket som har haft en stor vattenskada gömd i flera år och som försäkringen inte täcker då vi kunde räkna med något sådant eftersom garaget var så pass gammalt. Som sagt otur måste blandas med lite tur.)

Frukosthörna

Äntligen blev det ett litet bord och fyra stolar till altanen. Här har vi fullt solsken på morgonen och det är så mysigt att sitta här och äta frukost till ljudet av fågelkvitter. Stolar och bord kommer från IKEA och vaxduken är från Jysk.
(Bilderna är tagna på eftermiddagen då solen går bakom husknuten)