Barn säger vad som faller dem in...

Det nya jobbiga jag sysslar med är att springa med barnvagn. Sjukt jobbigt för mig som gärna vill ha båda armarna fria, för nu går en hand åt till att putta på vagnen och styra den. I alla fall så när jag springer vill Maya gärna poängtera det uppenbara; Mamma springer! Mamma springer! Mamma springer! Det värsta är att hon ger sig inte förrän jag säger; Ja, mamma springer. Tyvärr räcker det inte med att frusta fram ett "ja" utan det måste vara en bekräftelse på vad hon sa. Och när hon har fått den, ja då börjar vi om från början igen... I alla fall så idag när vi kom hem efter turen så tränade jag lite hemma till Mayas förtret eftersom jag tog upp hela yoga-mattan som hon ville leka på. Därefter kliver jag in i duschen och lämnar duschdraperiet på glänt så att hon kan komma till mig om hon vill veta vart jag är. Mycket riktigt, där är hon och tycker det är hur roligt som helst med vattnet som stänker. Efter ett tag slutar hon leka med vattnet och tittar på mig, verkligen tittar på hela mig som bara nyfikna barn gör. Hon tittar mot mitt skrev där jag har lite behåring, pekar och utbrister; Mamma! Titta bajs!
Ja, vad säger man....

Så vad hände?

Ja, jobb eller barn? Familjen kommer först och det var det jag var tvungen att ringa och meddela i måndags efter en helg av magont och allmänt obehag. Ungefär så här lät det:
- Jag vill säga att det är en chans jag inte kan tacka nej till egentligen men tyvärr så blir jag tvungen. Familjen kommer först och vi satsar på barn nummer två nu.
- Jag förstår det och jag uppskattar att du är ärlig.
- Jag tänker att om jag ljuger för dig, blir gravid inom ett år, så har jag bränt mina broar hos dig.
- ja, tyvärr hade det nog blivit så.
- Men när barn nummer två är redo för dagis...
- ...så ringer du mig! Det vill jag väldigt gärna att du gör.
*pust* Vilken lättnad. Nu är det bara att bli gravid, vara mammaledig och sen har jag ett jobb som väntar på mig. My future, here I come!

Maya bakar bullar

Först på med förkläde och tvätta händerna sen i med jäst.

I med lite degspad och lös upp jästen. Häll därefter i resten av degspadet.

I med mjöl och rör om ordentligt. Gråt lite krokodiltårar för att mamma lägger sig i och tar sleven.

Sen ska det jäsa ett tag. På med en duk.

Ät en banan i väntan på att degen ska jäsa klart... (Det var en minut, de resterande 29 minuterna då?)

När degen har jäst klart ska man kavla ut degen. Blir du trött i benen är det bra med en tripptrapp stol då man kan sitta ner och arbeta samtidigt.

Kavla ut och ha sen på fyllning.

Mamma lägger sig i och hjälper till att dela den ihop rullade, fyllda degen.

Känn lite extra på bitarna, känns de bra?

Godkänt. Då lägger du bitarna i bullformar.

Det var den sista.

Under en duk igen för ytterligare jäsning. Nu tar du vid behov en tupplur av valfri längd och bullarna får vispat ägg och pärlsocker på sig. Därefter flyger de in i ugnen. Magiskt. När du vaknar är bullarna klara.

Första tuggan och det obligatoriska glaset med mjölk.

Tada! Se så nöjd man kan vara och gott var det också!

Mayas rum

Det stora svenska möbelvaruhuset har en del bra saker, bl.a. denna hylla. Vi ska köpa en till och ha ståendes bredvid. Snart fyller hon två år och då lär det bli en del leksaker som byts ut.

Här är hennes säng. Vi trodde att när vi tog bort ena långsidan så skulle hon härja i rummet vid läggdags men hon sköter sig. Faktiskt så bra att hon är kvar i sängen även på morgonen, hon går inte upp förrän vi kommer in och hämtar henne. Gulleplutt.

Rita är roligt, tycker både Maya och jag. Gunghästen köpte hennes mormor till henne på loppis här i Sorunda. Docksängen och dockvagnen hade jag när jag var liten.

Dilemma (med stort D)

Många av er har säkert drömmar och mål med livet. Vissa mål går inte hand i hand med andra mål men det är saker du vill ska hända eller ske någon gång i ditt liv. Med drömmar finns förhoppningen om att de ska gå i uppfyllelse för att göra dig lycklig men med benämningen dröm finns aningen om att de inte kan komma att uppfyllas.
Jag var sjukskriven i våras för en form av utbrändhet och det som fick mig att komma tillbaka var att jobba i min trädgård. Vid denna tid fick jag en stark känsla av att det är något annat än mitt jobb på förskola jag ska jobba med. Jag började undersöka möjligheterna över att studera till trädgårdsmästare. Tyvärr fick jag snabbt lägga denna tanke på hyllan märkt "dröm" för att skolorna ligger på för långt pendlingsavstånd.
Att få/ha barn har jag sett som en självklarhet i mitt liv, det har varit ett mål. Målet har i mina tankar varit två barn. Jag och Johan har börjat diskutera barn nummer två och i våra diskussioner sett att det är inom en period av 1-2 år som det kommer ske.
Nu till dilemmat....
Jag googlade på trädgårdsföretag och hittade ett i Sorunda som jag kände var EXAKT det jag skulle kunna tänka mig. Jag skickade iväg en spontan ansökan till företaget (privat, litet) och fick en otroligt positiv respons varpå en dag att träffas bestämdes. Idag var jag där.
Ni vet en dörr som hänger precis rätt, är välsmord och bara behöver en lätt putt för att gå igen? Tänk er ljudet den gör: klick.
Så var det. Vi pratade samma språk, vi var ute efter samma typ av kollega, hade samma värderingar och tror på ödet lika mycket. Jag tror att det var meningen att jag skulle hitta hennes företag och skicka ett mail till henne i samma stund som hon tänker att hon måste hitta någon som kan jobba vid hennes sida. Hon har visioner om en serie kläder till trädgårdsarbete. Hon har projekt på gång med mosaik och har funderat på att ta det vidare med betonggjutning.  Dessa saker säger hon till mig varpå vi båda fick gåshud när jag berättar om vad jag kan och vad jag precis har funnit ett brinnande intresse till.
Hon mer eller mindre erbjuder mig jobbet där och då. Men hon vill veta om hon kan lita på mig eftersom hon kommer då att satsa mycket på mig och skicka mig på kurser. Jag kan inte bli med barn under de närmaste åren... FUCK! Jag har till nästa vecka på mig att bestämma mig. Vad går först? Drömmar eller mål? Vad jag vill eller det jag och Johan vill? Jag önskar att jag kan ta den här chansen idag och samtidigt planera för barn nummer två. För vad händer om barn nummer två kommer om 9 månader, jag tackar nej till jobbet och försöker om ca två år igen? Är chansen förbi? Familjen går före allt, det är både jag och Johan överens om. Så på sätt och vis är det redan bestämt men jag vill inte släppa denna känsla av total förståelse, en känsla av att det var där jag hörde hemma.
Men är det meningen så sker det...