De senaste dagarna har det blivit en del diskussioner om hur man uppfostrar och bemöter sina barn och detta är ett ämne som intresserar mig starkt. Min åsikt om hur det ser ut i dagens samhälle är den att det är för stort fokus på just vilket kön ditt barn har. Gå in på vilken stor klädaffär som helst och du behöver knappast leta för att se vilken avdelning du "ska" gå till för att införskaffa kläder åt din dotter resp. son. Detta tycker jag är så otroligt tråkigt för jag vill inte demonstrativt ge min dotter en blå tröja med en monstertruck på och inte heller följa denna "norm" och ge henne en rosa tröja med "den där katten". Det jag vill ge min dotter för kläder (medan det fortfarande är jag som väljer) är fint färgglada, praktiska, sköna att leka i kläder som passar henne lika bra som en pojke. Lika väl kan du bläddra i en leksakskatalog och genast se vilka sidor som är "för" flickor resp. pojkar. Med kläderna lägger vi grunden för hur barnen ser sig själva. En flicka med rosa kläder som har små rosetter på får oftast höra att hon är söt och fin medan en pojke med blåa kläder som har en superhjälte på får höra att han är tuff och häftig. Det handlar inte bara om själva orden utan också om tonfallet, barnen hör genast vad som menas. Flickan ler lite blygt och beter sig lugnt medan pojken får en stärkt rygghållning och springer så fort han kan. Dessa kläder får oss att behandla barnen olika och danar olika typer av individer, bara på grund av kläderna!
Så hur gör man då? Jag vill inte uppmuntra min dotter till att bli en "fröken Duktig" som söker bekräftelse från andra för att hon ska tycka att hon duger, jag vill inte heller att hon ska få höra att hon är söt hela tiden och gör allt för att fortsätta vara söt i andras ögon att hon någonstans på vägen förlorar sin självkänsla och tron på sig själv. Tro mig när jag säger att jag INTE vill detta, för jag är själv den personen, en "fröken Duktig" som söker efter att duga hos andra för att tro på det själv. Jag vill ge henne något bättre. Hon är två år och tyvärr använder hon flitigt orden duktig och söt. Vart kommer detta ifrån? Jag misstänker att mycket kommer från hennes förskola som inte har kommit långt i arbetet kring genus och barns uppfattning om sig själva. Hon har flera gånger sagt; Mamma söt, Mamma duktig. Även när hon vet att hon har gjort något som jag visar uppskattning för kan hon säga; Maya duktig, då jag istället har vridit orden för att inte säga duktig utan istället bekräfta det hon har gjort. Ett exempel är när vi var i mataffären och jag säger till henne att hålla i vagnen under tiden jag går över gången för att hämta hushållspapper. När jag kommer tillbaka säger jag till henne att det var bra att hon lyssnade på mig. Sekunden efter går en äldre kvinna förbi och säger till Maya; Vad du är duktig som håller i vagnen! Resultatet? "Maya duktig" säger hon och strålar som en sol. Tack… Självklart är Maya duktig, hon gör mycket hemma som att lägga tvätt i maskinen, hjälpa till att laga mat, duka bordet, hämta saker, snyta sig själv o.s.v. Men min tanke med att låta henne göra allt detta är inte för att uppmuntra henne som "duktig" utan för att stärka hennes känsla av att hon behövs och är viktig, att hon kan och att hon är en del i detta hushåll, denna familj och får hjälpa till. Jag skulle göra lika med en son. Hemska tanke att ha en son som är stor nog för att flytta hemifrån och inte kan tvätta, städa eller laga mat utan är beroende av att "ha en kvinna" som gör detta åt honom.
Hur uppfostrar man sina barn till att bli starka individer? Ärligt talat vet jag inte hur slutresultat kommer att bli eftersom min dotter bara är två år men någonstans måste jag hitta självförtroendet för den föräldraroll jag har skapat och tro på att det jag gör kommer resultera i något positivt. Min åsikt är att ge Maya tydliga ramar för hur vardagen går till hos oss, vad som är okej eller inte okej att göra mot andra och att hon lär sig lyssna och respektera andra- unga som gamla. Samtidigt vill jag att hon ska få utrymme att öva på den fria viljan, att välja själv och stå för det. Hon ska få en bild av att hon duger precis som hon är och att det är hennes förmågor som är det viktigaste. Hon är en idivid och inte sitt kön. Nu är jag inte heller för att barn ska vara något hen utan jag tycker de ska veta att de är flicka eller pojke och att det anatomiskt är skillnad men inte det som spelar roll. Det finns många åsikter om hur du ska bemöta ditt barn och tyvärr finns det inget facit som säger gör så här och du får den "perfekta" individen. För vad är perfekt? Vad är rätt eller fel? Fel finns det flera sätt, finns till och med lagar som säger att det är fel men rätt måste komma ifrån dig själv som förälder och din tro på din förmåga att vägleda denna individ i livet. Känns något fel hos dig som förälder, gör det inte utan försök hitta sätt som känns bra för dig oavsett vad andra säger eller tycker. För åsikterna om den "rätta uppfostringsmetoden" är många, säkert lika många som det finns föräldrar. Jag tror på att om jag visar Maya att jag tror på mig själv och det jag gör eller säger ska ge henne styrkan att tro på sig själv och det hon gör eller säger. Mycket hjälp har jag haft av att jag ser på mitt jobb hur föräldrar bemöter sina barn, hur de talar till eller pratar med barnen. En hjälp har det också varit att prata med andra föräldrar om hur de gör eller hur de familjerna har det hemma. Sätten är många och ibland är det lika som hos oss vilket kan skapa ett visst lugn om att andra tampas med samma sak, samma frågor som vi har. Jag delar gärna med mig av mina olika "metoder" och hoppas att jag inte framställer dem som "den rätta" utan kanske ett alternativ.
