Renovering av köket...

De flesta som känner oss vet att vi har renoverat köket. Vi är otroligt nöjda men har lite småfix kvar. Lite lister och annat smått som alltid kommer sist. För ett tag sen såg vi något som inte gjorde oss glada. Fläkten som sitter direkt emot tapeten har "läckt" på nåt vis. Resultatet är fettfläckar i en stor kvadrat. Skit kul. Efter lite dribblande får vi godkänt av IKEA kundservice att lämna tillbaka fläkten och ska få pengarna tillbaka så vi kan köpa en ny fläkt, på ett annat ställe! Vi får också godkänt att de ska stå för renoveringskostnaden bakom fläkten oavsett om vi gör det själva eller anlitar någon. Bra. Idag var vi där med fläkten och ärendenummer som var det enda som skulle krävas. Trodde vi. Personalen på återköp ville ha ett kvitto, vi hade inget. De ville ha våran order, de hittade inget i datasystemet.  De ville bara ge oss ett tillgodokvitto på IKEA, vi vägrade ta emot det. Efter att jag stod med hakan vid knäna, Johan kokade och Maya slängde min plånbok i golvet flera gånger så fick de godkänt att ge oss pengarna tillbaka. Hurra. Fy fan för IKEA och dess pengagirige grundare. Men tillgodokvittot hade gällt i 10 år! Tur för de att vi fick pengarna tillbaka, vi var inte på humör för att bli överkörda! Det komiska är att vi skojade om att de inte skulle vilja ge oss pengarna tillbaka. Skoja aldrig, var alltid gravallvarliga. Man vet aldrig när det kommer för att bita en i rumpan.
Slutet gott och plånboken lite mättare. Man kanske ska åka till IKEA....

Förkylningsinfluensa från helvetet men en underbar helg!

I helgen var det kalas för våra vänners son som fyllde ett år och vi tänkte att om vi ändå var iväg och åkte så skulle vi hälsa på ett annat par vänner och deras dotter efter det. Innan vi skulle på kalaset skulle vi bara lämna tillbaka ett däck till Babyland som blivit felbeställt och hämta det nya rätta. Men sån tur hade vi inte. Samma (fel!) däck hade blivit beställt igen. Hem fick vi istället ett helt hjul som skulle passa till vagnen. Sen var det bara en liten present till födelsedagsbarnet. Och iväg en aningens försenade. Till kalaset kommer vi ca 40 min efter vad vi tänkt. Fikar lite i ca en timme och så iväg! Kommer hem till våra andra vänner, köper pizza och bara är. Djup utandning. Det var så länge sen vi bara va´ med våra vänner att vi nästan glömt hur man gör. Lördagskvällen gjorde hela min helg. Så skönt att bara prata om det som faller en in, diskutera frågor och låta tjejerna härja runt. Mera sånt! Snart, nu!

Söndagen gick i hosta, feber och snor. Kunde ha tänkt mig en bättre avslutning på helgen men lagen om allts jävlighet tänkte nog annorlunda. Som den starka övermänniska jag är tar jag mig ändå till jobbet på måndagsmorgon och hävdar att visst, jag kan jobba, jag är här hela veckan. Klockan ett gav jag upp, åkte hem och kröp ner i soffan. Var länge sen jag hade 38° i feber men det hade jag senare på kvällen. Tisdagsmorgonen är vi alla tre lika dåliga. Måste nog ta på mig att det är jag som smittat min familj men jag i min tur skyller på alla bacillbarnen på jobbet. Har aldrig varit med om något som skedde på måndagsförmiddagen. Från 7 fram till 11 ringde föräldrar och meddelade att deras barn hade feber, hosta och var snoriga. Fem barn blev det kvar.... av 18. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet, hoppas barnen fortfarande är sjuka, jag kan behöva lite lugn.

Hur gör man?

När jag var liten var det inte direkt svårt att hitta nya kompisar. Men nu vid en ålder av 28 år, kringflyttad mellan 4 olika städer med slutdestination på landet är det inte lätt. Min vän C tyckte jag skulle leta efter andra mammor ute på barnvagns promenad och mer eller mindre börja prata med dem. Men gör man så eller anses det lite stalker-aktigt? Att jobbet tar upp mycket tid med pendling fram och tillbaka är ju ett stort konstaterande. När Maya börjar på förskola kommer jag att gå ner i tid fram till semestern, men ger det mig mer tid? Och kommer jag använda den tiden till att försöka skapa nya kontakter eller blir det raka vägen hem? Här på gatan bor det medelålders par med barn från 13 år och uppåt samt pensionärer. Självklart ska dessa inte underskattas men vad kan vi tänkas ha gemensamt?
Hur skulle jag uppfatta det om en helt främmande person börjar prata med mig och vill umgås? Nej det är svårt att möta någon om man inte har en uppgift t.ex. jobb som knyter en samman. Fast vem vet, man kanske träffar en sympatisk förälder vid dagislämningen.

Sjunker skeppet?

När en slutar på jobbet så är det helt ok. När chefen slutar på jobbet blir det totalt haveri. Min chef slutade i augusti 2010 och vår samordnare blev tillfälligt chef i ett halvår innan tjänsten blev tillsatt. Under detta halvår har fem andra sagt upp sig. De som har sagt upp sig är arbetslags ledare, samordnare och drivande entusiaster. Nu funderar tre kollegor till på att söka ny mark och dessa kollegor är otroliga stöttepelare med nästintill total närvaro och ett underbart engagemang för barnen. Kvar blir de andra med mycket sjukfrånvaro, VAB dagar som överstiger närvaro dagar, de totalt ointresserade och de som bara jobbar ca 4 timmar per dag. Och sen jag. Att försöka finnas på jobbet med fokus på arbetsuppgifter, barn och föräldrar när det känns som om alla hoppar av ett sjunkande skepp är svårt. Ska jag sjunka med skeppet eller ska jag rycka tag i första bästa livbåt?

Har jag rätt att klaga?

Ibland gör man saker man inte riktigt har tänkt igenom. Som att klaga. Jag kan komma på mig med att t.ex. klaga på kollegor som ständigt är borta, på andra trafikanter på bilvägarna eller bara på att min sambo inte hänger tvätten på det sätt jag vill. Men ärligt talat, är det något jag borde klaga på? När man sätter det i perspektiv med sin vardag som man anser är normalitet, så ja, kanske. Men sätt det i perspektiv med världen...
Jag har ett jobb, jag har en bil och vägar att köra den på och jag har en underbar sambo som bara vill göra sin del av hushållsarbetet (förövrigt; i vårt hus). Jag är, i förhållande till många andra, rik. Och hur hjälper jag mina medmänniskor i världen? Jag gör ingenting förutom att klaga och önska att jag hade mer...

En tavla vi har säger "men såhär kan du ju inte ha det". Det stämmer ibland, för ibland kan man behöva en strävan till förändring men man kan också behöva en påminnelse om att "just såhär bra har du det".

Så himla trött...

Att det är en fysisk utmaning att vara småbarnsförälder och jobba heltid vet nog alla som är i samma situation. Tänk då att du på jobbet tar hand om 18 barn och dessutom tar med ditt eget barn! Gjorde det idag... Johan hade jobbat dubbelnätter och inte fått någon vila på dagen emellan eftersom han hade tagit hand om Maya. Snälla sambon till undsättning!
Just nu ångrar jag min vänlighet.
Maya tillät mig inte att sätta ner henne på golvet, inte att jag försökte trösta eller säga till ett annat barn eller gå bakom något som gömde mig. Hennes respons på detta var att lägga sig skrikande på golvet, gärna dunka näsa eller panna i golvet för att verkligen visa sitt missnöje. Självklart gav jag raskt upp då jag inte orkade med 19 skrikiga barn eller tanken på att belasta mina kollegor med att bära runt på henne. Resultatet för min del är ett rasande dåligt humör, huvudvärk, en smärta som går från bakhuvudet ner till underarmen och en trötthet som får mig att vilja krypa ner under täcket och inte komma fram förrän det är vår.
Men en underbar tanke träffade mig på väg hem, att jag kanske kunde få en helt egen dag nu i helgen till eget pyssel och plock. Johan och Maya kanske kunde åka och våldgästa någon en hel dag!
Tanken där efter fick mig nästan att åka av vägen. Johan jobbar hela helgen...

Men kanske nästa helg...

Hemska mamma...

Jag har klippt lugg på min dotter! Vet inte riktigt vad jag ska tycka... Självklart är hon söt, det var hon redan innan, men jag vet inte om hon passar i det. För sent att ångra sig nu.Stackars Johan, han kommer få en chock imorgon då han kommer hem efter att ha jobbat natt. Men Maya tycker nog att det är skönt att slippa hårsnoddar och att vi drar i hennes hår. Tur att hon är så liten att hon inte är medveten om sig själv på det sättet. Tänk vad hon skulle kunna tycka om det jag gjort!

 

Till mitt försvar måste jag säga att jag gjorde det själv och hon satt inte still! Så, nu känns det mycket bättre. Om jag bara hade haft en medbrottsling att skylla allt på..?