Sjunker skeppet?

När en slutar på jobbet så är det helt ok. När chefen slutar på jobbet blir det totalt haveri. Min chef slutade i augusti 2010 och vår samordnare blev tillfälligt chef i ett halvår innan tjänsten blev tillsatt. Under detta halvår har fem andra sagt upp sig. De som har sagt upp sig är arbetslags ledare, samordnare och drivande entusiaster. Nu funderar tre kollegor till på att söka ny mark och dessa kollegor är otroliga stöttepelare med nästintill total närvaro och ett underbart engagemang för barnen. Kvar blir de andra med mycket sjukfrånvaro, VAB dagar som överstiger närvaro dagar, de totalt ointresserade och de som bara jobbar ca 4 timmar per dag. Och sen jag. Att försöka finnas på jobbet med fokus på arbetsuppgifter, barn och föräldrar när det känns som om alla hoppar av ett sjunkande skepp är svårt. Ska jag sjunka med skeppet eller ska jag rycka tag i första bästa livbåt?