Barnfri helg!

Ja, det stämmer. Jag och Johan har varit barnfria i helgen. Min kära mamma kom och hämtade Maya i fredags och samtidigt som de åkte vidare till Västerås så hoppade jag och Johan in i bilen för att gå på BIO! Sen kvälls-bio för visso. Johan frågade under reklamen om han fick sova nu... Nej, det får du inte. Lördagen vaknade jag upp och hade bara en "låt" i huvudet. Från serien Sg1. "me me me me me me me me me" Inte svårare än så. Jag, jag jag... Kollade på två avsnitt av DHW innan Johan kom upp och vi åt frukost tillsammans och pratade. Pratade. Underbart. Jobbade sen i trädgården fram tills vi insåg att planerna på att grilla i Tyresta reservatet kanske inte skulle vara hållbart. Efter mycket om och men ändrades planerna och våra underbara vänner kapade en bil och brummade ut på landet. Vi grillade i grillen under altantaket och satt sen inne och åt utan blåst och kyla. Mycket diskussioner och bara prat utan att bli avbrutna, tappa tråden eller sitta på golvet med en docka i handen. Tro inte fel nu; jag älskar min underbara, fantastiska dotter oerhört mycket. Men jag behöver ibland en paus och få vara vuxen ett tag. Det behövde vi alla och det var vi också överens om att vi i allra högsta grad var. Bara vuxna.
Idag åkte vi till Västerås och hämtade Maya. Det blev lunch hos min mamma och sen åkte vi vidare till min pappa, klappade Rocky och hämtade pall-kragar. Får se om jag har ork till dem i veckan/helgen.

Just det, jag blev sjukskriven på heltid i två veckor och ska under den tiden ta mig en rejäl funderare på vart jag är nu och vart jag ska. Vad behöver jag för att må bra och kunna vara en bra mamma till Maya, en omtänksam sambo och en bra vän till mina vänner. Vad får mig att finna glädje i livet, inspiration och energi. Mycket att ta itu med men också en hel del som faktiskt hänger ihop. Som en stege, jag måste bara hitta första steget så är resten där, på en rad efter varandra.

Diagnos fastställd:

utmattningsdepression

Bara att börja klättra uppåt!

Syrenen blommar!

Jag har till och med plockat in några blommor i en vas och det dofter sommar! Vi har ingen liten samling av syrenbuskar. På framsidan vita, den stora häcken på baksidan lila och rosa samt en stor buske bredvid altanen, rosa. Underbart!

När Maya mötte Rocky.

Igår gjorde vi en dagstur till Mayas morfar som bor lite mer på landet än vad vi gör. D.v.s. att hans närmaste grannar bor ett antal hundra meter ifrån honom och han har en lada. Annars är det som här. Mayas morfar har nyligen blivit fodervärd åt en ungkatt vars tidigare husse och matte insåg att deras son var allergisk och därför inte kunde ha kvar Rocky. Maya är inte direkt van vid djur så hon var rejält nyfiken när vi kom dit och fick se Mjau som hon kallade honom. Först var hon reserverad och tittade mest på honom, följde efter honom när han smög på fåglar och letade efter honom när han försvann. Men hon klappade honom inte och när han kom nära så backade hon. Respekt. Strax innan vi skulle åka så kom han fram och ville kela lite och jag satt och klappade honom, Maya tar mod till sig och klappar lite lätt på hans rumpa. Illtjut! Hon alltså, av total lycka och glädje! Hon står på stället och trampar, skrattar och skriker. Sen måste hon titta hur han ser ut, och hon böjer sig fram för att se på hans ansikte. Klappar igen och proceduren börjar om. Det var så härligt att se henne och Rocky som var så snäll och tittade på henne men låg kvar och lät henne hålla på. Fin Mjau.

Ansats till att klappa, men vågar inte riktigt...

Kom morfar, följ med, Rocky går nu.

Rocky spanar på fåglar, han borde lära sig att ett högljutt barn inte är det bästa jaktsällskapet.

Ojoj, han kommer efter mig, lite läskigt...

...men spännande. Kom, ropar hon till Rocky.

Han ser ju så mysig ut, ska jag våga gå fram och klappa?

Titta, där är han igen!

Maya fick leka med min och min brors gamla skottkärra. Kul!

Morfars fina vildvuxna körsbärsträd stod i full blom.

Maya och morfar kollar in gräsklipparen...

...och tar en liten tur.

En VAB-dag.

Idag har jag varit hemma med Maya. Hon blev sjuk i onsdags med feber och fick läskigt nog feberkramper på kvällen, hon hade över 40 graders feber. Lillplutten. Igår var Johan hemma och idag var min tur. Men jag hade nog tur för hon hade ingen feber idag och hon har varit söt som en liten persika! Det är nog nya tänder som spökar. Men hennes humör har gjort att det blev en produktiv dag. Jag har sytt madrass, täcke och kudde till docksängen hon fick i julas (min gamla). Jag har börjat måla trädgårdsmöblerna vi räddade från uppeldning av min pappa. Där emellan har vi lekt, lagat mat, tittat lite på TV, diskat, plockat undan och hängt in tvätt samt hängt upp nytvättad. Jag kanske skulle må bättre av att vara hemmafru just nu, för när jag kommer hem från jobbet, även mina korta onsdagar, så är jag helt slut. Både fysiskt, psykiskt och emotionellt. Kollapsar oftast och gör väldigt lite. Jag är fortfarande sjukt trött och har faktiskt bokad tid hos läkare och ska dit på torsdag. Jag hoppas de hittar något för det vore skönt att få en förklaring.

Här kommer lite blandade bilder. 

Äppelträdet före vi beskar det.

Äppelträdet efter, lite nöjdare, lite luftigare. Fast tänk själva hur ni skulle se ut efter 14 år och ingen klippning.

Vi beskar fyra träd och detta är högen som blev därefter. Det var till och med vissa "grenar" som skulle gå under benämningen träd. 14 år sen de senast blev beskurna har nog sin förklaring.

Johan kämpar med att tämja djungeln.

Haha, seger åt oss! Nu eldas riset upp.

Trädgårdsstol efter behandling av mossa och mögel skrubbning. Ingen skönhet tyvärr.

Första strykningen och det börjar anas sommarglädje. Fast det regnade ute när jag målade...

Min gamla docka har fått ny madrass, täcke och kudde i min gamla docksäng. Maya bäddar och bäddar ur, stackars dockan ligger ibland under allt.

Mina hissgardiner till köket, klara och uppmonterade. Härligt!

Idag är en bra dag!

Det började lite tungt med att det var svårt att komma ur sängen, jag var SÅ trött. Men när det var gjort packade jag och Maya väskan, åt frukost och stack iväg för att träffa ett par vänner. Vi har gungat, grävt i sandlåda, åkt rutschkana och pratat om viktigt och inget alls. Druckit te och lekt i solen på en balkong. Detta bara på förmiddagen. Sen kom vi hem vid ca 13 och har grävt lite på tomten, sparkat boll, tvättat och hängt tvätten. Nu sitter jag och fortsätter sy på hissgardinerna i köket. Började sy på dem igår då Mayas mormor var här och lekte med henne. Alltid trevligt med lite sällsynt egentid. Nej, nu får jag inte skriva mer, Maya protesterar. Kram!

Ur det negativa föds kämparglöd.

Att få höra någons uppfattning om en och vad de tror är ens problem får en att inse hur läget ser ut. Jag fick höra hur en person tänkte kring mitt problem. Jag vet också att denna person har världens godaste hjärta och bara menade väl men kommentarerna tog där personen säkert inte menade att de skulle ta. Älskar dig ändå!
Kände just då att orken att förklara försvann i den första utandningen. Så därför sa jag ingenting.
Jag behöver en kick. Nånting som får mig att fungera igen, för det jag känner är att något är fel i kroppen. Jag har massor av ide´r, massor av projekt jag vill ta itu med och saker jag vill göra till en del av min vardag. Men sen finns det inget mer. Inget som får mig vidare, upp på fötter.
Jag har tänkt att jag borde gå till en läkare men jag är rädd att diagnosen blir depression, stress och fibromyalgi. Antidepressiva tabletter med eventuell sjukskrivning och påföljande sjukgymnastik. Det vill jag inte!
Självklart kan jag ändra min kost, motionera mera och gå till psykolog för att lösa upp knutar. Men vart får jag kicken till det? Vad kommer få mig att göra det när jag inte ens kan göra sånt jag verkligen VILL göra?
Småbarns åren sägs ju vara de tuffaste åren. Men det handlar om så mycket mer än det.
Att inte ha familj och vänner i närheten tär på en. Men det handlar om så mycket mer än det.
Att ha ett jobb man inte riktigt trivs på tar ens energi. Men det handlar om så mycket mer än det.
Det handlar om det stora hela med alla små bitar. Alla små bitar måste inte vara perfekta, men de måste funka för att det stora hela ska gå ihop. Själsligt, fysiskt, mentalt, materiellt, ekonomiskt, vardag, vila, glädje, tillåtelse, längtan och det positiva och negativa.
Jag måste kämpa, jag kan inte tillåta mig själv att må dåligt längre.
Det handlar inte om allt runt omkring mig, det handlar om det som är inom mig. Där börjar allt.

Äntligen!

Jag vet vad jag vill göra. Tanken slog mig när jag bläddrade i en tidning och det sa bara klick, självklart var det. Inget jag har tänkt tidigare. Skulle ta mig två år av studier, ingen evighet med andra ord.
Det sorgliga är att sista ansökningsdatum var igår....