Att få höra någons uppfattning om en och vad de tror är ens problem får en att inse hur läget ser ut. Jag fick höra hur en person tänkte kring mitt problem. Jag vet också att denna person har världens godaste hjärta och bara menade väl men kommentarerna tog där personen säkert inte menade att de skulle ta. Älskar dig ändå!
Kände just då att orken att förklara försvann i den första utandningen. Så därför sa jag ingenting.
Jag behöver en kick. Nånting som får mig att fungera igen, för det jag känner är att något är fel i kroppen. Jag har massor av ide´r, massor av projekt jag vill ta itu med och saker jag vill göra till en del av min vardag. Men sen finns det inget mer. Inget som får mig vidare, upp på fötter.
Jag har tänkt att jag borde gå till en läkare men jag är rädd att diagnosen blir depression, stress och fibromyalgi. Antidepressiva tabletter med eventuell sjukskrivning och påföljande sjukgymnastik. Det vill jag inte!
Självklart kan jag ändra min kost, motionera mera och gå till psykolog för att lösa upp knutar. Men vart får jag kicken till det? Vad kommer få mig att göra det när jag inte ens kan göra sånt jag verkligen VILL göra?
Småbarns åren sägs ju vara de tuffaste åren. Men det handlar om så mycket mer än det.
Att inte ha familj och vänner i närheten tär på en. Men det handlar om så mycket mer än det.
Att ha ett jobb man inte riktigt trivs på tar ens energi. Men det handlar om så mycket mer än det.
Det handlar om det stora hela med alla små bitar. Alla små bitar måste inte vara perfekta, men de måste funka för att det stora hela ska gå ihop. Själsligt, fysiskt, mentalt, materiellt, ekonomiskt, vardag, vila, glädje, tillåtelse, längtan och det positiva och negativa.
Jag måste kämpa, jag kan inte tillåta mig själv att må dåligt längre.
Det handlar inte om allt runt omkring mig, det handlar om det som är inom mig. Där börjar allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar