Hade en sån där jobbig natt då jag vaknade vid 4 och kunde inte sova mer. Tankarna på allt snurrade och mitt i mörkret försöker jag att inte väcka Johan med min gråt. Det är så mycket som ska tryckas ner, glömmas bort och inte visas.
För det är inte socialt accepterat att må dåligt.
Du får inte vara en belastning på samhället- gå till jobbet och betala in skatten- nicka och le.
Du får inte vara en belastning på jobbet- jobba till du stupar men klaga inte- nicka och le.
Du får inte vara en belastning för dina vänner- säg att allt är bra och byt sen ämne- nicka och le.
Du får inte vara en belastning för din familj- ställ upp och lyssna på deras problem istället- nicka och le.
Du får inte vara en belastning för din kärlek- ta hand och värna om förhållandet- nicka och le.
Du får inte vara en belastning för din dotter- mamma leka? Visst!- nicka och le.
Men jag orkar inte nicka och le längre. Jag orkar inte. Jag har ont. Men jag är tyst.
Att någon ska ta sig tid att lyssna på andra idag betyder att du får ta fram plånboken och betala pengar för egen prat-tid i 45 minuter. Men om du inte har några pengar? Nicka och le.
Det värsta med det hela är när Maya vill att jag ska leka med henne och jag säger att mamma orkar inte, mamma har ont. Hennes huvud läggs på sned, hon klappar lite på mig och säger mamma ont? Kom baka kaka! Det dåliga samvetet river i mig, tårarna bränner bakom ögonen när jag säger mamma kan inte. Numera får jag sno en kram för hon föredrar pappa framför mamma, mamma är inte rolig.
Nej, jag är inte rolig.
Det här att det inte är socialt accepterat att må dåligt behöver vi ändra på! ALLA mår dåligt ibland, vissa mer än andra. Men ett lyckat liv där man glider fram på räckmacka är få förunnat, även om det kan se så ut på ytan.
SvaraRaderaI själva verket har jag märkt att många mjuknar och att kontakten med andra människor blir mer ärlig och rak när jag erkänner att jag mår dåligt och känner mig liten och ledsen.
Vi lever i ett samhälle som inte vill ta i svåra ämnen (död, depression, miljöproblem) ens med tång. MEn vi blir ytliga, ointressanta människor om vi alltid duckar för dessa svåra frågor.
Jag säger tvärtom: Ställ krav! Bråka! Var obekväm! Sök tröst och stöd hos dina närmaste! De som älskar dig finns för dig, i alla väder.
Massa kramar!
Ja, du Eva, håller med dig. Ringde ju dig för att få prata av mig lite och det hjälper för på nåt vis stannar man i någon form av ekorrhjul om man inte får prata av sig och det känns som om hela världen består av mina problem. Kände mig mycket bättre och gladare efter lite utomstående input och du vet ju också att jag satte ner foten och fick det jag behövde även om de först gav mig intrycket att de inte trodde på mig. Vad gäller vad som är socialt accepterat beror nog mycket på vilka man låter sätta värdet för det accepterade. Som jag skrev i sms till min svägerska; det som får mig att må dåligt handlar oftast om vad jag tror att andra människor tycker och förväntar sig av mig. Utan att de ens har sagt något..
Radera