Allting har en början.

En blogg. Har det verkligen kommit till detta, att skriva blogg för att få höras, för att få berätta? I dag har vi inte tid för att träffas. Inte ork för att träffas. Men det är nu mitt behov är som störst. Jobba heltid, ha barn på heltid, underhålla ett hus på heltid, vara sambo på heltid, ha ett liv på heltid. Hur många heltider har man plats med i sitt liv? Tankarna snubblar på varandra, faller platt för att ge rum åt andra tankar, och försvinner sen in i ett hörn i väntan på tid. Lusten att få sitta på ett fik och snacka om allt som hör livet till med en nära vän sprängs i mitt bröst. Har man ens nära vänner idag som man hade när man var yngre? När vänner träffas idag ska det oftast göra i par. Det blir inga förtroliga, djupa samtal utan ett enda långt utdraget kallprat. När man ses är det också under begränsade omständigheter. Ett födelsedagskalas, ett bröllop, ett dop, en inflyttningsfest eller att ett par är värdar och håller i trerättersmiddag.
Jag har en underbar familj och är aldrig själv men samtidigt kan jag känna mig ganska ensam.