Var är balansgången? Eller vad?

Jag har fått någon slags överstimulerad hjärnaktivitet på senaste tiden och massor av gamla saker dyker upp. Saker jag har gjort, saker jag har trott och saker som bara har varit rakt igenom onödiga. Något som jag ser som en röd tråd i det hela är att jag tycks hela tiden gå till ytterligheterna.
Matproblem: underviktig TILL överviktig.
Konversation: berättar för mycket utlämnande TILL inte säga något alls.
Kärlek: törstar efter all kärlek från alla TILL vill inte ha något med det eller någon att göra.
Relationer: säger för mycket TILL låtsas att inget hänt.
Jobb: gör allt TILL att skita i allt.
Mig själv: tro högt om mig själv TILL tro att jag är en bluff som ska bli avslöjad.
Ja, ni förstår...
Och ja, jag vet, jag gör det här på bloggen också. Jag får helt enkelt inse att jag är ingen medel-svensson, som "alla andra", lagom, inte för mycket och inte för litet.
Jag är jag och jag måste börja älska mig själv för den jag är! Jag är som mitt humör. Upp och ner. Vänta, det går att tolka på flera sätt. Antingen så är jag uppochner eller så är jag upp eller ner? Uppochner, inte som alla andra upprätt?