Och mitt i allt en fet flodhäst med läppar som Angelina Jolie.

Vaknade i morse med en konstig stickande känsla i läpparna. Vad har jag ätit? undrade jag. Såg mig sen i spegeln och undrade lite förvånat vem det var som tittade tillbaka. Så här såg jag inte ut när jag gick och la mig. Men det är väl det nya nu. Fingrarna börjar svullna också. Blärgh! Känner mig inte som mitt vackraste jag just nu. Stor och orörlig, svullen liksom. Ja, som en fet flodhäst med problem att gå. Känns som om allt kan hända nu och ca tre månader framöver.
Surprise! Jag är gravid. Vi ska ha vårt andra barn i sommar och det har hittills inte varit en dans på rosor. Ville först inte skriva något om det här på bloggen p.g.a. en underliggande oro. Men jag behöver skriva av mig. Så vad har jag inte? Kan säga vad jag har. Rygg- och bäckensmärtor som gör att jag stundvis inte kan röra på mig och speciellt vänstra benet/höftleden låser sig i obeskrivlig smärta, smärta i bäckenbotten som känns tio gånger värre än svår mensvärk, sammandragningar vid minsta stressande ansträngning, kramp i magens ligament då jag hostar-nyser-böjer mig framåt, läkare som säger att det är risk för prematur förlösning och en allmän oro över hur allt kommer att gå. Vid förra graviditeten hade jag inga större besvär alls förutom mot slutet då jag fick rygg- och bäckensmärta. Det visade sig även att dottern låg i säte vilket resulterade i kejsarsnitt två dagar efter upptäckten. Vid kejsarsnittet upptäcktes det också att jag har en uterus bicornis, lätt beskrivet en hjärtformad livmoder. Ett vändningsförsök hade gjorts tidigare och det var bara tur att inget illa hände då det inte är rekommenderat att göra en sådan vid denna form på livmodern. Det är risk för både barn och mamma. Alltså kommer även denna graviditet att sluta med ett kejsarsnitt för det ska man per automatik bli erbjuden då man har en uterus bicornis. Det är även så att risken finns att min livmoder inte kommer kunna göra de sammandragningar som krävs, därav större risk för ett akut kejsarsnitt. Får jag välja, vilket jag får, så tar jag hellre den säkrare vägen med ett planerat kejsarsnitt.
På tal om oro, var inne på förlossningen i lördags. Låg vaken större delen av natten med en gnagande känsla av att allt inte stod rätt till. Hade inte känt några större fosterrörelser på nästan ett dygn och en obehaglig tryckande känsla nedåt. Han brukar ha regelbundna karateövningar mot diverse olika kroppsdelar, helst min urinblåsa, men kände bara något litet lätt fladder ytterst sällan. Ringde förlossningen som sa att jag skulle komma in, lämnade Maya i hennes pappas händer på hans jobb och åkte för att få en kontroll. Under ultraljudet kunde jag andas ut då jag såg att allt såg bra ut, han sprattlade fint och läkaren sa även till mig flera gånger att allt såg jättefint ut. Puh! Hämtade Maya och tillbringade resten av dagen som pedagogiskt engagerad mamma i soffan framför TV:n. Sen satte det igång! Jäklar vad han försökte ta igen förlorad tid. Hela magen gungade och tårarna strömmade på mig. Vilken lättnad.
Detta besök (hela besöket tog ca 20 min.) på förlossningen gav klart bättre intryck än den gången jag åkte in för att se hur Maya låg, om det var säte eller inte. Då vart jag visad till ett rum utan fönster (likadant i lördags) fick vänta i någon timme innan någon sticker in huvudet genom dörröppningen och säger något i stil med jaha, eum, vi har det lite stressigt idag då vi är underbemannade. Efter ytterligare någon timme kommer läkaren med ultraljudsmonitorn, han börjar titta och sitter tyst i säkert 20-30 min. (kändes det som) innan han säger att han inte kan hitta huvudet. VA?! Mitt barn har inget huvud?! En hel del panikkänslor hann rusa genom hela mig innan han säger att han hittar det, under mina revben. Hon ligger alltså i säte med ryggen utåt och huvudet in under mina revben. Förklarade varför jag hade lite svårt med andningen. Ett lätt panikartat (för mig och för Johan som åkte från jobbet i allt för hög hastighet för att vara med och lugna mig) vändningsförsök inleddes. Inget jag önskar någon, vem vill få en spruta med medicin som bland annat ökar hjärtfrekvensen och sen en manlig läkare som mer eller mindre borrar in händerna i magen på dig och sedan häver sig själv över dig med hela sin vikt och styrka. Nej, det gick inget vidare och ett kejsarsnitt bokades in. Jaha, känslan av att bli lite snuvad på konfekten fanns ju där men det var bara att gilla läget. Den här gången tycker jag det ska bli skönt, dels får jag ett datum då graviditeten är över samt att jag vet vad som kommer. Klart jag förstår att ingen gång är den andra lik men det är ändå inom samma kategori.
Just det, det blir en pojke den här gången. Vi kände att vi inte kunde vänta med beskedet denna gång, Maya var en total överraskning. Det roliga förra gången var att jag länge sa att jag trodde det skulle bli en pojke, vilket Johan ställde in sig på, tills någon vecka innan då jag ändrade mig efter att ha drömt flera gånger att det skulle bli en flicka. Stackars Johan blev lite upprörd över att jag "bytte". Men nu får vi vår son. En av varje känns jätteroligt.